Bakslag

Verkar som att jag mest bloggar när det är nedåt. Har mått bättre ett tag och sänkte från tre till två tabletter Fluoxetin för några veckor sen, vilket inte har märkts. För ens nu, då PMS-en kom… Har mått uselt idag, betett mig som en huggorm och vräkt i mig choklad. Om detta är ”måendet” på två tabletter är jag osäker på om jag någonsin vill sänka mer!

Kuratorn och kbt-terapin har inte ändrat något för mig, vet inte om jag är fel person för kbt eller om kuratorn kanske inte var den bästa på metoden. Gissar på det första. Jag har i alla fall gjort en klassisk ”ned fem och upp tio”-resa och väger mer än någonsin. Efter en del velande bad jag vårdcentralen att skriva remiss till landstingets vikt-op-enhet. Det är minst ett års kö för bedömning, och jag har ”bara” BMI 38 (än :/ ) så det kan hända mycket, men jag lutar åt det. Jag kan inte bli fetare och fetare och orka mindre och mindre samt riskera min hälsa, jag vill finnas för mina barn och min fru!

Long time, no see

Har inte ens hunnit gnälla av mig här på ett tag…

Nä, allvarligt känner jag mig mer som vanligt sen några veckor. Hade lite stressbakslag i måndag-tisdags, men jag stal åt mig en massa sömn på tisdagen och det verkar ha styrt upp mig lite. Största stressen nu är allt vabbande = helt normal småbarnsföräldraångest…

Tacksam

Har läst akut sökning på nätet i kväll efter boende åt papperslös, hemlös familj i Göteborgstrakten. Kan inte sluta tänka på dem, vilken fruktansvärd situation (för alla hemlösa förstås) och inser att jag inte ska gnälla över ett endaste dugg. Precis för som våra barn i inlägget nedan, finns det mycket som jag ser som självklart som inte är det för alla. Är sjukt priviligierad.

Blandad kompott

Först och främst: tack för alla glada tillrop, in good times and bad times. <3

Vi mår båda två märkbart bättre av att varsel-stenen lyftes från våra axlar. Intresset i omvärlden och av livet har ökat. Nu gäller det att komma ihåg att ta det lugnt. En utmattningsdepression (eller två) försvinner inte på några dagar. Men det underlättar betydligt att vi nu, till viss mån orkar göra och planera saker. Dessutom är båda våra kroppar bra på att säga ifrån när det blir för mycket – om vi bara lyssnar, vilket kanske jag är sämst på just nu.

Det andra, helt avskilda ämnet är att Frans fått plats på simskola, första lektionen idag. Det satte igång en massa tankar hos mig. För det första, när jag anmälde honom tänkte jag att "det måste gå", han måste få lära sig att simma trots att hans mammor är slutkörda. När jag åkte dit med honom idag tänkte jag på alla barn som inte får gå på simskola, på grund av ekonomi, oengagerade föräldrar, supande föräldrar, ovilja etc. Så tänkte jag på Frans, som satt i bilen så nöjd och glad och …självklar… Han vet och är helt övertygad om att världen tar emot honom med öppna armar och alla möjligheter ät hans. Så vill jag att det ska vara, samtidigt funderar jag mkt på när/hur man ska prata om livets orättvisor med honom, att det inte är självklart att alla har det så bra som han (ändå) har det. Det är dubbelt, jag är förstås glad att han är trygg och privilegierad men vill inte lura honom att världen endast är god mot alla.

Ah, som vanligt kan jag inte riktigt formulera vad jag menar. Men tacksamhet och sorg typ.

Glada nyheter

Nejdå, ni är fortfarande i min blogg – men det har faktiskt kommit goda nyheter! Barry, som vetat om att det skulle bli varsel på posten, och hon därmed arbetslös (sist in), har mirakulöst (ja, verkligen!) fått behålla sitt jobb. Det var fyra som skulle varslas, och av fyra pensionärsmässiga gubbar var var det bara en som valde pension = tre skulle varslas. Så vi var supersäkra på att Barry skulle få sluta. Men så igår, första dagen som hon börjat provjobba på halvtid efter sammanbrottet, fick hon veta att två kollegor skrivit på för avgångsvederlag och en tredje var på g!

Så klockan kvart i sex på kvällen ringer Barrys chef och säger att allt var klart, påskrivet och hon får BEHÅLLA SITT JOBB!!!!!!!!!

Har gråtit och skrattat om vartannat och är så sjukt glad! Allt känns ljusare nu!!

Jobbångest

Mest för att jag är så jävla rädd för att somna i bilen på vägen till jobbet – jag törs egentligen inte skriva det här, men jag kämpar mot det varje morgon i bilen.

Men också för att jag nu är klar mer min ”automatiska repetativa” arbetsuppgift och nu ska börja jobba vanligt, mer initiativtagande – och jag är allt annat än initiativrik just nu. Huu, jobbigt!

Idag har jag varit hemma pga sovit dåligt i natt, men i morgon måste jag jobba. Måste!

Sovterapi

Den sista veckans sovterapi har gett lite resultat tror jag. I alla fall var jag ”piggare” i torsdags morse än jag varit på länge. Tyvärr bakslag i fredags då var tvungen att åka hem och sova eftersom jag somnade hela tiden på jobbet. Skönt att sova men ågren över att ej vara på jobbet.

Natten till idag var skit, med spring till den ena och den andra ungen, så idag känns det som jag är tillbaka på noll. Men ändå, sömnterapi verkar fungera, så jag fortsätter med det. Tills Barrys lugnande tabletter tar slut…?